Museet öppnade i sin nuvarande form efter en lång renovering och håller en internationell standard som få grekiska museer utanför Aten når. Samlingen täcker fem tusen år av kretensisk historia, men det är den minoiska delen som gör museet världsberömt.

Anledningen är enkel: här ligger allt som grävts fram ur Knossos, Festos, Malia och Zakros. Palatsen är i stort sett tomma; föremålen är här.

Höjdpunkterna

• Freskerna från Knossos — tjurhoppningsscenen, "parisiskan", delfinerna och prinsen med liljorna. Originalen, inte kopiorna ni ser på plats.
• Ormgudinnorna — två små fajansfigurer från cirka 1600 f.Kr. som håller ormar i utsträckta händer. Museets mest kända föremål.
• Festosskivan — lertavlan med 241 oöversatta tecken i spiral.
• Tjurhuvudet i sten (rhyton) från Knossos, med förgyllda horn och ögon av bergkristall.
• Guldbiet från Malia — två bin som håller en honungsdroppe, ett av bronsålderns finaste guldsmide.
• Kamaresvaser — tunn keramik i flera färger som tillverkades med en precision ingen annan bronsålderskultur nådde.

Så får ni ut mest av två timmar

1. Börja på bottenvåningen och följ kronologin — samlingen är ordnad i tidsordning och det är så den är tänkt att läsas.
2. Läs skyltarna i fresksalen. De förklarar vilka delar som är original och vilka som är rekonstruerade av konservatorer — en påminnelse om att även museets bilder är tolkningar.
3. Stanna länge vid Kamaresvaserna. De är lätta att gå förbi men tekniskt sett det mest imponerande i samlingen.
4. Hoppa över de senare grekisk-romerska avdelningarna om ni har ont om tid — de är bra men inte unika.
5. Kom tidigt eller sent. Kryssningsgrupper fyller museet mellan elva och två.

Fresksalen — det som faktiskt är original

En sak som få besökare noterar: de minoiska freskerna är bevarade i fragment, ofta bara några procent av den ursprungliga ytan. Det ni ser i montrarna är originalbitarna infogade i en rekonstruerad helhet, där det restaurerade partiet är målat i en dovare ton.

Det gör fresksalen till museets mest intressanta rum på två plan samtidigt. Dels för bilderna i sig — delfiner, liljor, akrobater i luften över en tjur — dels för att man ser hur mycket av vår bild av minoisk konst som faktiskt är 1900-talets tolkning. Den berömda "parisiskan", en kvinnoprofil med stort öga och lockar, fick sitt smeknamn av franska arkeologer som tyckte hon såg parisisk ut. Bara ansiktet är original.

Samma sak gäller mycket i Knossos. Att ha sett skillnaden mellan original och rekonstruktion här gör palatsbesöket betydligt mer intressant — man börjar läsa anläggningen kritiskt i stället för att bara gå igenom den.

I samma kvarter

Museet, en lunch i saluhallen och Knossos på eftermiddagen är en välfungerande dag.

Vanliga frågor